Kort & Gott - Jacque

Till helgen är hon beräknad. Vi har fått lite olika bud gällande ankomstdatumet, först var det den 29/2 (skottdagen!), sen den 2/3 och även 3/3. Några dagar hit eller dit spelar ingen roll när det hela är över, meeeen just nu skulle jag vilja ha ett exakt datum och tid, så nära som på sekunden.

.

För när jag nu gått 39 fulla veckor (+ några dagar) är den här sista väntetiden oerhört lång. Det här med att inte veta när, är det jobbigaste. Varje morgon när jag vaknar, tittar jag ner på min runda mage och frågar - Är det dags nu? Varje gång jag säger aj, (på grund av någon gravidkrämpa) tittar Emil oroligt på mig och frågar - Är det dags nu? Samma sak gäller när jag ringer till familj och vänner. Är jag tyst en sekund för länge, i början av samtalet, möts jag av panikglada röster som förväntansfullt får ur sig - Är det dags nu!?

.

Ååå Ja, min stora syster är absolut värst! Hon är på bristningsgränsen till galenskap varje gång jag ringer och när jag sedan bekräftar att det inte är dags nu, då får jag höra en lång harang om att jag inte får ringa henne eller att jag får ringa om jag skickar ett "varning-jag kommer ringa inget har hänt-sms" först. Detta följt av att rösten går upp i en ännu en tonart och hon utbrister "du är ju min mini-syster juueee och jag vill vara däääär", sedan kommer en ännu längre harang med sakliga argument om varför hon ska vara med under förlossningen.,. Hmm, tror inte det va?

.

Så jag antar att det inte bara är jag som är orolig och förväntansfull. En eloge till alla er som gått över tiden, det har jag inte tålamod för! Jag vill ha det gjort, klappat och klart, helst igår. Detta är ju dock inget som jag kan bestämma, det är den lilla damens vilja, så är det med den saken...

.

Igår försökte jag dock ta saken i egna händer. Jag städade - big time! Jag skurade badrummets alla ytor och avslutade med att knäskura golvet. När detta var klart dammsög och dammade jag hallen och dessutom gick jag lös med hammare och spik och satte upp diverse saker - lite här och där, kan man säga... Jag insåg dock imorse att vissa saker som jag satte upp, i stundens hetta, kanske inte blev placerade sådär jättesnyggt eller rakt.. Nåväl, ingen bebis kom, det enda som hände var att jag spenderade kvällen och natten med att förbanna mig över hur ont jag fått i ryggen efter dagens bravader - Bra tänkt!

.

I övrigt är jag väl sisådär skiträdd! Hur ont kommer det göra? När kommer det att ske? Hur ont kommer det att göra?! Hur kommer hon att se ut? Kommer det göra ont?!! Hur kommer vardagen bli när vi kommer hem? Gör det verkligen så ont? Är det dags nu? Shit, det kommer göra förbannat ont va??!! Kommer jag verkligen att klara av detta, byta blöjor, byta kläder, byta, byta, ändra, flytta, bära, gulla, amma - hinna städa, tvätta och dessutom gå ner dessa graviditetskilon till Beach 2012!!

Kärlek och längtan

<3

Märkligt ändå, för egentligen började en ny, ännu större resa för snart 9 månader sedan - Väntan på Maya. Varför har jag valt att inte skriva någonting under, i stort sätt, hela min graviditet? (Nu är det liksom bara 2 veckor kvar). Det har helt enkelt känts för privat, Visst hade det varit roligt att läsa nu i efterhand, absolut, men under tiden som gått, har jag velat haft alla mina tankar och nojor för mig själv. Varför? Jag har ju ändå pratat med många? Sant. Men jag har inte varit tvungen att själv sätta mig ner och skriva, reflektera och egentligen tänka efter vad det är som faktiskt kommer att ske.

Ha! Kom du på det nu? - Kanske ni tänker. Nej, självklart inte, jag har absolut inte kommit så långt!! Jag kanske kommer inse att jag är mamma när jag håller henne i min famn för första gången, eller när hon ropar "mamamama" första gången, eller när jag och Emil blir kallade till föräldrarmöte på förskolan eller när hon skriker "Jag haaatar dig" och smäller igen dörren till hennes tonårsrum och skyltet med "Mitt rum är min borg och min morsas sorg", skakar när dörren stängs - Då kommer nog poletten att falla ner.

Nåväl, åter igen till det här med bloggandet. Med Mayas ankomst börjar en ny resa. Frågan är om detta är rätt forum att dokumentera detta? Kommer jag att vilja skriva om hennes första år på Internet, för vems skull gör jag det? Vore det för hennes skull, kunde jag ju lika gärna skriva dagbok och klistra in bilder i den. Desamma gäller för min egna skull, det skulle ju vara min dagbok.

För eran skull då? Ni som läser detta, ska jag skriva om Mayas första år för eran skull? Jaa, det skulle jag ju kunna göra, eller så kan ni, vi, jag bli bättre på att ringa och att umgås och att ni på så sätt får se henne växa upp. Eller ska inte bloggen handla om Maya....? Jo, det skulle kännas konstigt annars. Men om jag nu ska återuppta det här med bloggandet igen, då skulle bloggen handla om mer saker, saker som jag älskar att göra, saker som jag tänker på, det som får mig som person att utvecklas.

Frågan är om jag orkar och vill? Jag vet inte. Det här kanske blir det första inlägget av många, av få, eller det sista. Jag får se vad som händer, jag kanske ska köpa mig en dagbok iaf, varför inte, jag gillar att skriva, kan lika väl skriva i den, eller göra både och eller inget alls...

Vilken besvikelse va? Efter nio månaders tystnad är det dessa tankar som lämnar mitt huvud och som ni nu får ta del av. Mega-super-trist-inlägg, verkligen. Men väskan är iaf packad, nu vet ni var som är på G, denna resa börjar vare sig jag bloggar eller inte.

*Jacque*