Kort & Gott - Jacque

Nu sitter jag på Mdh igen, tidig lördagsmorgon och det finns inte en själ i hela skolan.
Allt är tyst och stilla. Det är nästan spöklikt. Runt om mig står datorer med svarta skärmar. Det känns som att hela rummet väntar, står redo på att ta emot en folkmassa av stessade studenter, men ingen kommer, det är helg. Men jag är här, jag fyller upp en plats längst in, längst bort i det vänsta hörenet. Det här är mitt krypin. Här bor jag med tangenterna under mina fingrar och ljuset från datorn som min ända ljuskälla. Här inne i hörnet bor jag, med stressen, med ångesten.


Att skriva c-uppsats är som att klättra upp för en stege. Du börjar med att stå på marken, tar tag i stegen och kollar så att den står stadigt. Ja, den håller nog, tänker du. Du klättrar upp ett steg, det går bra, du klättrar två steg till, du börjar få svindel. Du fortsätter och när du kommit till hälften känner du att hela stegen svajar!
Men du hoppar inte ner, du håller dig kvar, du ska till toppen. Med två steg kvar är du så nära målet att du nästan kan nå dit. Du är inte riktigt framme men du kan ana hur det kommer att se ut. Du vet att det är två steg kvar, men du är trött. Du är omänskligt trött. Benen bränner och armarna skakar men du tar två steg till, nu känner du vinden i ditt hår och din kropp fylls av en skräckblandad förtjusning. Du klarade det, stegen höll och du står stolt på toppen! Men jag är inte där än, jag har två steg kvar...

Bilden är tagen av mig, trädet står på mammas tomt i Sundbyholm





Ikväll ska jag och Emil ut till Sundbyholm och umgås med familjen.
Skönt att få friskt luft och få njuta av naturen.

*Jacque*