Vänner är den familj vi själva väljer
Jag och Emil tittade nyss på How I met your mother, vilket ofta leder till en massa skratt och hyllningar till "Barney" som på samma sätt som "Sheldon" i The big bang theory lyfter hela serien med sina blotta närvaro. Hysteriskt roliga karaktärer helt enkelt!
Nåväl detta avsnitt av How I met your mother, var tyvärr inte alls så rolig, mest sorglig faktiskt...
Marshalls pappa dog och avsittet handlade om att Marshall försökte komma på vad hans pappas sista ord till honom var. Tillslut upptäcker Marshall att hans pappa lämnat ett röstmeddelande på hans mobil där han avslutar med att säga "son, I love you" (då stortjöt jag).
Detta avsnitt gav mig en tankeställare (vilket nog var meningen).
Vilka var de sista orden jag sa till mamma, pappa, Stefan, Gustav, Milla - eller vilka var de sista orden dom sa till mig?
Detta avsnitt gjorde så jag fick en klump i magen. Fy fan för att förlora en nära anhörig, men ännu vidrigare, förlora en nära anhörig och inte ha några nära vänner vid ens sida.
Visst om min mamma dog (vilket hon absolut inte får göra någonsin), då skulle Emil stå vid min sida och även resten av familjen, men jag tror att i en sådan situation blir nära vänner ovärdeliga. Det finns vissa saker som bara vänner kan ge. På samma sätt som det finns saker som bara familjen kan ge. Förstår ni vad jag menar?
Jag tänker på mina närmsta vänner. Vilken otrolig tur att jag har dom. Tänk den som inte har någon nära vän, den har valt bort en del av sig själv. Vänner får man inte, det förtjänar man (Carl Rakosi)
Jaja, det jag ville säga med det här röriga och sentimentala inlägget var:
Jag älskar er...
Nåväl detta avsnitt av How I met your mother, var tyvärr inte alls så rolig, mest sorglig faktiskt...
Marshalls pappa dog och avsittet handlade om att Marshall försökte komma på vad hans pappas sista ord till honom var. Tillslut upptäcker Marshall att hans pappa lämnat ett röstmeddelande på hans mobil där han avslutar med att säga "son, I love you" (då stortjöt jag).
Detta avsnitt gav mig en tankeställare (vilket nog var meningen).
Vilka var de sista orden jag sa till mamma, pappa, Stefan, Gustav, Milla - eller vilka var de sista orden dom sa till mig?
Detta avsnitt gjorde så jag fick en klump i magen. Fy fan för att förlora en nära anhörig, men ännu vidrigare, förlora en nära anhörig och inte ha några nära vänner vid ens sida.
Visst om min mamma dog (vilket hon absolut inte får göra någonsin), då skulle Emil stå vid min sida och även resten av familjen, men jag tror att i en sådan situation blir nära vänner ovärdeliga. Det finns vissa saker som bara vänner kan ge. På samma sätt som det finns saker som bara familjen kan ge. Förstår ni vad jag menar?
Jag tänker på mina närmsta vänner. Vilken otrolig tur att jag har dom. Tänk den som inte har någon nära vän, den har valt bort en del av sig själv. Vänner får man inte, det förtjänar man (Carl Rakosi)
Jaja, det jag ville säga med det här röriga och sentimentala inlägget var:
Ta vara på din familj, du vet aldrig vilka minnen som blir de sista
men var rädd om dina vänner, det är dom som kommer hjälpa dig att minnas.
men var rädd om dina vänner, det är dom som kommer hjälpa dig att minnas.
Jag älskar er...
*Jacque*
Kommentarer
Postat av: syster
Bra sagt syrran, kunde inte säga det bättre själv. Älskar dig med...
Postat av: shabbi
jättefint skrivet.. =)<3
Trackback
